Varför depp?

Varför är jag så äckligt deprimerad nu för tiden? Jo nu ska ni få höra! Först och främst så är det ett år sedan jag genomgick farmors död. Begravning osv, och det är mycket som får mig att påminna om henne. Hon betydde så otroligt mycket för mig! Jag har inga vänner kvar, då min bästa vän flyttar utomlands om några dagar, och min andra blivit tillsammans med sin gamla pojkvän igen. Så jag har ingen att kunna umgås med på mina lediga dagar. Samtidigt så är min familj så sjukt självupptagna och blåögda så jag känner mig helt utlämnad. Den enda som jag kan prata med är min syster, som bor flera mil ifrån mig. Min bror har för nån vecka sen separerat med sin tjej som har varit tillsammans med i 9 år. Jag har bott hemma hos dom, och han har nu träffat en ny, vilket jag inte är beredd på, eftersom dom fortfarande i mina ögon är tillsammans. Bara tanken på att jag aldrig mer kommer spela kort med dom på lördagskvällarna och att jag aldrig mer kommer kunna komma hem till dom utan till henne är skrämmande. Det går för fort för mig och alla andra! Jag har kommit till en punkt där jag känner att ingenting jag gör blir rätt! Jag kämpar så gott det går, men alla blir bara arga på mig för jag försöker, så det påverkar mig något otroligt. Sen när den äckligaste personen på denna jord hörde av sig till mig igår så blev inte saken direkt bättre. Han lurade mig något fruktansvärt! Han var världens finaste och bästa, som t.o.m skickade blommor till mig och gav mig en sån uppskattning och lycka som jag aldrig fått förut. Men sedan högg han mig i ryggen så brutalt och blev tillsammans med en 30 - 40 årig mamma! Efter det så hade jag bara känt att jag inte vill ha något med någon att göra, för alla killar är svin! Idioter i mina ögon. Och det kommer krävas mycket innan jag får upp ögonen för en annan igen. Jag har blivit så brutalt sårad så många gånger, så jag kan inte längre räkna hur många gånger. Just nu så känner jag att det enda stället där jag kan vara den jag är, få vara glad det är på mitt fina jobb. Där kan jag bara släppa allt och fokusera och vara glad! Jag är så fruktansvärt tacksam över mitt jobb, så jag vill aldrig lämna det! Idag är jag ledig, vilket min bror inte visste, så han antog att jag skulle jobba och ska se på film här med "den nya" och jag vill inte vara med. Jag vill inte se på, inte än! Jag är inte redo för att ta emot detta som håller på att ske! Det blir för mycket för mig samtidigt, saker som jag lägger på en hög och väntar ut tills allt skit kommer på samma gång så jag går ner mig totalt! MEN! Jag mår jävligt bra trots allt detta. För jag har ännu ett fint liv. Det kunde vara så jävla mycket bättre, men det kunde också varit mycket mycket värre! Jag ska inte klaga på det lilla som jag har, men det är skönt att kunna skriva av sig allt man känner. För kanske någon läser detta i alla fall och försöker förstå mig bättre. För detta är saker jag inte kan säga till min familj, för dom hade inte ens lyssnat på hälften av vad jag har att säga. Till sist så vill jag tacka den finaste personen av dom alla. Min syster, för hon kommer alltid finnas där för mig oavsett vad. Hon ställer alltid upp på mig och betyder otroligt mycket för mig. Tack för att just DU är min syster Jenny. <3