dag 1.

Vikt: 67,4 humör: ganska okej glad, men lite seg i huvudet Igår innan jag somnade så tänkte jag: imorgon sa jag sluta vara emo och vara glad igen. Så vaknade och såg på gårdagens avsnitt av ink master där jag var med. Jag får ÄNTLIGEN visa upp min tattoo! Hittills så går dagen bra tror jag. Jag skall faktiskt äta idag och njuta av maten också. Tror jag skall börja stort och köpa en fet kebab rulle! Jag skall fan klara av detta och bli som vanligt igen, så är det bara! JAg skall komma över alla svåra hinder och vara den jag vill vara!

Ätstörning.

Japp så är det. Måste våga erkänna det för mig själv. Pratade nyss med syster och grät för första gången på riktigt länge. Jag sa att jag måste skaffa hjälp. Jag klarar inte ta mig igenom detta själv. Idag har jag ätit en hot fries på jobbet och mår riktigt illa. När syster sa: ska jag ta med mig raggmunkar och fläsk in till dig imorgon? (vilket är en av mina favorit rätter) så tänkte jag fy fan vad äckligt. Vart tog all lust och glädje vägen? Jag som varit så lycklig dom senaste åren. Jag ligger ensam i min stora säng varje kväll. Håller tv:n eller film på datan igång för jag inte vill känna mig ensam. Om det inte är något igång eller ingen är med mig så kan jag inte somna. Jag vaknar direkt efter jag somnat i panik och så fortsätter det tills jag sätter på tv:n. Därför kan jag inte sova, för jag känner mig ensam. Jag ligger och ser på mig själv i sängen och tänker: fy fan vad fet jag är och ful. Jag står framför spegeln och ser på mig själv hur ful och äcklig jag är. Jag vill inte längre ha på mig några kläder för allt ser jag tjock ut. Jag väger förvisso 10 kilo mindre än för ett år sedan, men jag tycker ändå jag är tjock. Jag har levt bakom en fasad allt för länge nu. Jag har lagt problemen på en för stor hög, för jag har inte känt att det har varit någon fara. Jag är trött på att vara rädd, att inte våga göra dom saker som JAG vill för jag är för rädd för vad andra skall tycka om mig. För jag är rädd för att bli helt ensam. Jag vågar inte flytta härifrån, för då skulle jag bli själv, fast jag egentligen vill det. Jag har haft ätstörningar en längre tid, men inte sagt det till någon fören nu. Då jag känner att jag inte orkar längre. Det börjar gå över styr. Jag blir äcklad av mig själv varje gång jag äter och tänker alltid på mitt problem. Jag kan knappt äta inför andra (endast vissa) för jag tror folk ska tycka jag är äcklig när jag äter. Jag vill inte vara så här längre och därför skall jag nu söka hjälp. Jag har ingen glädje kvar. Jag som älskade gå till jobbet och jobba. Nu känns det som jag går dit för att undvika mig själv och mina tankar. Jag känner ingen lust till att vara glad och pigg längre alls. Därför skall jag ta tag i detta nu. Jag ska bli lycklig.

Jag hatar dig så mycket så jag börjar hata mig själv igen. Jag ser allt fett komma fram, all fulhet, all äcklighet, allt hat mot mig själv kommer tillbaka. Det där fejkade leendet och nervösa skrattet. Den där iskalla känslan inombords. Känslan av hoppet försvinna. Viljan att ta till flaskan. Men nej, aldrig igen! Jag vägrar! Jag har kommit för långt för att låta mig bli nerslagen igen. ALDRIG IGEN SKALL NÅGON FÅ SÄNKA MIG! Jag är den jag är, mig själv som jag älskar mest av allt på jorden! Jag VÄGRAR fälla flera tårar för idioter. Det finns inga garantier för att detta liv är enkelt, men när man väl nått toppen så vägrar man släppa taget igen! Jag är för stark för detta och förtjänar inte att må skit pga andra. Jag är mig själv, den personen som jag vill vara. Jag har massa tatueringar, piercingar, gillar hårdrock, rockabilly och jag är mig själv! Den jag ALLTID velat vara men inte vågat. Så jag skiter nu fullständigt i vem ni tycker jag borde vara. Så länge jag är nöjd med mig själv så skall ni fullständigt skita i vem jag är!

I was born this way.

I'm beautiful in my way, cuz' god makes no mistakes, I WAS BORN THIS WAY! Jag är den jag alltid velat vara, men inte fören nu vågar jag vara mig mig mig på riiiiktigt! Fasaden är borta! Inga fler lögner för att få bli omtyckt! Tycker du inte om mig, fine bryr jag mig? NÄ! Jag är den jag är, den jag vill, precis som alla andra så fuck off alla som sparkat på mig! Se på mig, jag älskar mig själv och hela livet, vad gör ni? Ja dom flesta lever på soc och är så äckligt deprimerade för dom fick ett jävla skit liv! Jag tycker inte synd om er. Så tack Madde, tack som fan för du gjorde dig själv till den fantastiska människa du är idag! Jag älskar dig! PUSS /din madde

Det här är jag!

Jag heter Madde. Jag är 20 år. Jag bor på Gotland. Jag har precis kommit ur mitt skal. Jag är en sån sjukt jävla underbart fin människa så nu ska jag förklara hur. Jag mådde bajs. Jag söp så in i helvete! Minst 2 gånger i veckan. Jag testade på knark och mådde mera bajs. Jag hatade mitt utseende så jag skar mig själv. Jag hade dåligt självförtroende så jag hade sex med massvis med killar för att få bli bekräftad. Jag levde för stunden men mådde sedan bajs. Jag såg ut som alla andra. Blond, urringad tröja, tajta jeans och alldeles för mycket smink. Jag insåg vart jag var på väg och sen började min läkningsprocess. Sakta men säkert vågade jag visa min själv, men samtidigt höll något mig tillbaka. Jag blev hel, men då hade jag även blivit tjock. Så jag slöt med mina behov och mina måsten, jag slöt med mitt kontroll över mig själv och släppte lite på tyglarna, lät mig sväva fritt ett tag. Jag slöt med alla dumheter, t.o.m blev nykterist. Sen rasade jag ner i vikt. Jag har blivit min egen. Min egna lilla fantastiska person som jag värdesätter högst. Och jag anser ännu inte att jag är snyggast i världen, men vem fan är det? Jag har världens finaste, bästa jobb. Jag har världens bästa vänner och familj! Och jag är världens lyckligaste tjej. Därför är jag så jävla underbar, för jag klarade mig genom livet som mig själv. Tack för mig, hej!

Varför depp?

Varför är jag så äckligt deprimerad nu för tiden? Jo nu ska ni få höra! Först och främst så är det ett år sedan jag genomgick farmors död. Begravning osv, och det är mycket som får mig att påminna om henne. Hon betydde så otroligt mycket för mig! Jag har inga vänner kvar, då min bästa vän flyttar utomlands om några dagar, och min andra blivit tillsammans med sin gamla pojkvän igen. Så jag har ingen att kunna umgås med på mina lediga dagar. Samtidigt så är min familj så sjukt självupptagna och blåögda så jag känner mig helt utlämnad. Den enda som jag kan prata med är min syster, som bor flera mil ifrån mig. Min bror har för nån vecka sen separerat med sin tjej som har varit tillsammans med i 9 år. Jag har bott hemma hos dom, och han har nu träffat en ny, vilket jag inte är beredd på, eftersom dom fortfarande i mina ögon är tillsammans. Bara tanken på att jag aldrig mer kommer spela kort med dom på lördagskvällarna och att jag aldrig mer kommer kunna komma hem till dom utan till henne är skrämmande. Det går för fort för mig och alla andra! Jag har kommit till en punkt där jag känner att ingenting jag gör blir rätt! Jag kämpar så gott det går, men alla blir bara arga på mig för jag försöker, så det påverkar mig något otroligt. Sen när den äckligaste personen på denna jord hörde av sig till mig igår så blev inte saken direkt bättre. Han lurade mig något fruktansvärt! Han var världens finaste och bästa, som t.o.m skickade blommor till mig och gav mig en sån uppskattning och lycka som jag aldrig fått förut. Men sedan högg han mig i ryggen så brutalt och blev tillsammans med en 30 - 40 årig mamma! Efter det så hade jag bara känt att jag inte vill ha något med någon att göra, för alla killar är svin! Idioter i mina ögon. Och det kommer krävas mycket innan jag får upp ögonen för en annan igen. Jag har blivit så brutalt sårad så många gånger, så jag kan inte längre räkna hur många gånger. Just nu så känner jag att det enda stället där jag kan vara den jag är, få vara glad det är på mitt fina jobb. Där kan jag bara släppa allt och fokusera och vara glad! Jag är så fruktansvärt tacksam över mitt jobb, så jag vill aldrig lämna det! Idag är jag ledig, vilket min bror inte visste, så han antog att jag skulle jobba och ska se på film här med "den nya" och jag vill inte vara med. Jag vill inte se på, inte än! Jag är inte redo för att ta emot detta som håller på att ske! Det blir för mycket för mig samtidigt, saker som jag lägger på en hög och väntar ut tills allt skit kommer på samma gång så jag går ner mig totalt! MEN! Jag mår jävligt bra trots allt detta. För jag har ännu ett fint liv. Det kunde vara så jävla mycket bättre, men det kunde också varit mycket mycket värre! Jag ska inte klaga på det lilla som jag har, men det är skönt att kunna skriva av sig allt man känner. För kanske någon läser detta i alla fall och försöker förstå mig bättre. För detta är saker jag inte kan säga till min familj, för dom hade inte ens lyssnat på hälften av vad jag har att säga. Till sist så vill jag tacka den finaste personen av dom alla. Min syster, för hon kommer alltid finnas där för mig oavsett vad. Hon ställer alltid upp på mig och betyder otroligt mycket för mig. Tack för att just DU är min syster Jenny. <3

Inte så jävla konstigt.

det är inte så jävla konstigt att jag inte öppnar mig för nya människor längre! Jag har blivit sviken miljoner gånger? kan itne ens längre räkna på fingrarna hur många gånger en kille sagt till mig: åh du är så underbar och massa gulliga saker, satt på mig sen dragit? Så jävla många vänner som sagt: vi måste ses snart, men lägger inte ner tid för att verkligen ses? Så jävla många "vänner" som sagt att man kan ringa dom vilket tid på dygnet, men svarar aldrig när man ringer/smsar. Folk är så sjukt falska, så jag orkar inte lägga ner tid på att umgås med folk. Jag umgås endast med min familj nu. En del av den! Min syster är liksom min bästa vän? Varje jävla gång en "vän" blivit tillsammans med någon så dissar dom en förevigt för dom har ju en annan människa att lägga ner sin tid på. Men när dom gjort slut så skall man helt plötsligt duga igen och vara första hands valet? Dessutom har jag blivit så äckligt osäker på mig själv pga detta, så jag vågar verkligen inte träffa någon ny person. Men, nu har jag slutat umgås med människor, så ska försöka hitta tillbaka så jag så småningom kan umgås med folk igen. Får bara ta en dag i taget. :)

Varför jag HATAR BRUDAR!

Varför hatar jag tjejer så himla mycket när jag själv är tjej? Ja, jag själv anser att jag är mindre kvinnlig än dom flesta. Jag tycker att kvinnor ska stå bakom spisen och hålla käften helt enkelt. Jag tycker männen är det dominerande könet och så är det bara. Sen att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män är en helt annan sak. Tjejer i dagens samhälle tror att dom har sån stor makt över män, så männen börjar toffla för dom istället. Visst att vi inte ska tåla hur mycket som helst, men männen är, har alltid varit och kommer alltid vara det dominerande könet i mina ögon. Det finns ju självklart tjejer jag kan umgås med, men dom är väldigt få! Tjejer som jag absolut inte tål är dom som tror dom är bättre än alla andra, mytomaner, diagnos brudar (då jag inte orkar höra på damp utbrott hela dagarna.) Sen kan jag inte umgås med dom riktiga tjej tjejerna då allt handlar om smink, sex och shopping! Jag själv gillar inte att prata om tjej saker oftast, utan jag hänger hellre med kill kompisar och spelar poker än har vinkväll med ett tjej gäng. Jag orkar liksom inte höra på kacklande och kraxande! Jag tar hellre en fiske weekend i katthammarsvik än att åka iväg på shopping weekend i new york. Jag tror att jag egentligen skulle blivit lesbisk eftersom jag inte alls beter mig som en vanlig tjej. Jag menar vem fan går på stan i mjukiskläder förutom jag? Jag måste fått nån gen som gör mig till den jag är. Sen anser jag att jag själv är mycket smartare än dom flesta tjejerna. Jag menar, börjar nån kaxa så lägger jag mig för att jag orkar inte "catfight". Jag pratar hellre ut om saker och argumenterar istället för att ge en annan en bitchslap liksom.. Jag tycker färgen rosa är fin, och jag är galen i leopard fläckar, men ändå så är jag med man än kvinna i mina ögon eftersom jag kan "killsnacket" bättre än "tjejsnacket". Dom flesta tjejer är blåsta i huvudet och så är det bara i mina ögon, jag kommer aldrig ändra på mig och det är svårt att formulera hur jag känner och tänker. Så när brudar börjar brusa upp sig och blir irriterade på mig så bryr jag mig inte, för i mina ögon kommer ni alltid vara underlägsna så det är inte ens värt att lägga ner tid på er. Jag tänker inte ens se åt personer som inte kan föra ett vettigt samtal utan att börja dra upp onödiga saker. Vill man inte samarbeta med mig, så tänker jag bara ignorera er tills ni är beredda att kunna föra ett klokt samtal. Så det så.

Deprimerad.

Nu har jag varit deprimerad i några dagar.. Varför undrar ni? Till och börja med så har jag varit deprimerad ett längre tag. små saker som jag skjutit undan istället för att konfrontera dom direkt. Jag har liksom inte vågat ta tag i sakerna för jag varit rädd för att gå ner mig. Jag har därför fortsätt som vanligt och skjutit undan allting till ett bättre tillfälle. Sen har jag jobbat ganska mycket och flyttat och fixat en jävla massa annat i mitt liv. Så fort jag försökt att reflektera och fundera på dom här små sakerna så har jag på börjat något projekt så jag inte skall tänka på det. I förra veckan var jag på militärutbildning, då blev det som vanligt en jävla massa slit och för lite uppskattning. Och jag behöver få höra åtminstone en gång att " fan vad bra du är" för att få upp livs glöden och fortsätta kämpa. Vi i koket går upp först, och lägger oss sist. Vi har mest jobb och får minst uppskattning. Vi får aldrig beröm för dom bra sakerna vi gör, utan får bara skäll för allt det dåliga. Dessutom är inte vi ansvariga för vissa saker, utan det är våran kokgruppchef! Skall dock inte klaga på henne för hon är underbar! Men ändå. Och direkt efter övningen hann jag inte få tänka klart, utan då var det bara iväg och supa skallen i bitar. Min valborg blev inte heller så som jag tänkt mig, då vänner sviker och folk förstör. Sedan så är det snart ett år sedan min farmor gick bort. Den enda familjemedlemmen som jag förlorat, så många tankar går kring det nu också. Sedan så är jag helt utpumpad! Jag känner ingen ork eller livsglädje alls längre. Jag sitter här ute i min jävla stuga dag ut och dag in och låtsas att jag mår så jävla bra bara för jag är rädd för att konfrontera mina svagheter. Jag har ständig huvudvärk och sover minst 12 timmar om dygnet. Jag är trött på att få vara ensam, jag är trött på alla falska idioter, jag är trött på att aldrig kunna säga NEJ, STOPP, DET RÄCKER! Jag försöker alltid vara en god människa och göra det bästa för alla andra, så jag glömmer bort mig själv. Och då går det helt enkelt överstyr. Nu tycker ni säkert också att jag är skit dryg och mongo som skriver ut detta, men ni ska bara veta hur jävla skönt det är att få skriva av mig så alla kan se det! Jag är kanske rädd för att konfrontera mig själv, men jag är inte rädd för att vara öppen och ärlig! Hade någon frågat mig idag: Hur mår du? Så hade jag ärligt svarat skit! Jag har inte skrattat eller ens försökt le på flera dagar nu, för jag orkar inte det. Jag vet dock att detta kommer gå över snart, för så pass känner jag mig själv. Största anledningen till att jag mår så här är för att jag helt enkelt är ensam. Jag får ingen kärlek från någon, för jag är rädd. Jag har varit utan kärlek och ömhet för länge nu, så jag vågar helt enkelt inte ta steget. Jag har även bestämt mig för att sluta dricka alkohol, då jag känner att jag har det så jävla mycket bättre utan skiten. Jag har roligare på fest nykter än onykter, jag är mer galen nykter än onykter! Jag är gladare nykter än onykter, så varför skall jag då förgifta min kropp med sånt skit? Jag ska börja ta hand om mig själv mera, röra på mig mer, sluta röka så småningom, äta bättre och sluta dricka cola nästan varje dag! Jag ska t.o.m börja äta frukost på morgonen. Jag tror för att jag skall kunna ta hand om alla andra så som jag vill så måste jag även ta hand om mig själv. Jag ska sluta umgås med folk som gör mig olycklig och tillbringa mer tid tillsammans med dom som jag älskar mer än mig själv. - MIN FAMILJ! Ett stort tack till min underbara mamma som alltid finns där för mig. Du finns alltid där för mig som ett stöd för mig. Och ett lika stort tack till min älskade syster som även är min bästa vän, min klippa i livet! En dag skall jag göra något riktigt stort för er, det lovar jag!