Ätstörning.

Japp så är det. Måste våga erkänna det för mig själv. Pratade nyss med syster och grät för första gången på riktigt länge. Jag sa att jag måste skaffa hjälp. Jag klarar inte ta mig igenom detta själv. Idag har jag ätit en hot fries på jobbet och mår riktigt illa. När syster sa: ska jag ta med mig raggmunkar och fläsk in till dig imorgon? (vilket är en av mina favorit rätter) så tänkte jag fy fan vad äckligt. Vart tog all lust och glädje vägen? Jag som varit så lycklig dom senaste åren. Jag ligger ensam i min stora säng varje kväll. Håller tv:n eller film på datan igång för jag inte vill känna mig ensam. Om det inte är något igång eller ingen är med mig så kan jag inte somna. Jag vaknar direkt efter jag somnat i panik och så fortsätter det tills jag sätter på tv:n. Därför kan jag inte sova, för jag känner mig ensam. Jag ligger och ser på mig själv i sängen och tänker: fy fan vad fet jag är och ful. Jag står framför spegeln och ser på mig själv hur ful och äcklig jag är. Jag vill inte längre ha på mig några kläder för allt ser jag tjock ut. Jag väger förvisso 10 kilo mindre än för ett år sedan, men jag tycker ändå jag är tjock. Jag har levt bakom en fasad allt för länge nu. Jag har lagt problemen på en för stor hög, för jag har inte känt att det har varit någon fara. Jag är trött på att vara rädd, att inte våga göra dom saker som JAG vill för jag är för rädd för vad andra skall tycka om mig. För jag är rädd för att bli helt ensam. Jag vågar inte flytta härifrån, för då skulle jag bli själv, fast jag egentligen vill det. Jag har haft ätstörningar en längre tid, men inte sagt det till någon fören nu. Då jag känner att jag inte orkar längre. Det börjar gå över styr. Jag blir äcklad av mig själv varje gång jag äter och tänker alltid på mitt problem. Jag kan knappt äta inför andra (endast vissa) för jag tror folk ska tycka jag är äcklig när jag äter. Jag vill inte vara så här längre och därför skall jag nu söka hjälp. Jag har ingen glädje kvar. Jag som älskade gå till jobbet och jobba. Nu känns det som jag går dit för att undvika mig själv och mina tankar. Jag känner ingen lust till att vara glad och pigg längre alls. Därför skall jag ta tag i detta nu. Jag ska bli lycklig.