Inte så jävla konstigt.

det är inte så jävla konstigt att jag inte öppnar mig för nya människor längre! Jag har blivit sviken miljoner gånger? kan itne ens längre räkna på fingrarna hur många gånger en kille sagt till mig: åh du är så underbar och massa gulliga saker, satt på mig sen dragit? Så jävla många vänner som sagt: vi måste ses snart, men lägger inte ner tid för att verkligen ses? Så jävla många "vänner" som sagt att man kan ringa dom vilket tid på dygnet, men svarar aldrig när man ringer/smsar. Folk är så sjukt falska, så jag orkar inte lägga ner tid på att umgås med folk. Jag umgås endast med min familj nu. En del av den! Min syster är liksom min bästa vän? Varje jävla gång en "vän" blivit tillsammans med någon så dissar dom en förevigt för dom har ju en annan människa att lägga ner sin tid på. Men när dom gjort slut så skall man helt plötsligt duga igen och vara första hands valet? Dessutom har jag blivit så äckligt osäker på mig själv pga detta, så jag vågar verkligen inte träffa någon ny person. Men, nu har jag slutat umgås med människor, så ska försöka hitta tillbaka så jag så småningom kan umgås med folk igen. Får bara ta en dag i taget. :)

Varför jag HATAR BRUDAR!

Varför hatar jag tjejer så himla mycket när jag själv är tjej? Ja, jag själv anser att jag är mindre kvinnlig än dom flesta. Jag tycker att kvinnor ska stå bakom spisen och hålla käften helt enkelt. Jag tycker männen är det dominerande könet och så är det bara. Sen att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män är en helt annan sak. Tjejer i dagens samhälle tror att dom har sån stor makt över män, så männen börjar toffla för dom istället. Visst att vi inte ska tåla hur mycket som helst, men männen är, har alltid varit och kommer alltid vara det dominerande könet i mina ögon. Det finns ju självklart tjejer jag kan umgås med, men dom är väldigt få! Tjejer som jag absolut inte tål är dom som tror dom är bättre än alla andra, mytomaner, diagnos brudar (då jag inte orkar höra på damp utbrott hela dagarna.) Sen kan jag inte umgås med dom riktiga tjej tjejerna då allt handlar om smink, sex och shopping! Jag själv gillar inte att prata om tjej saker oftast, utan jag hänger hellre med kill kompisar och spelar poker än har vinkväll med ett tjej gäng. Jag orkar liksom inte höra på kacklande och kraxande! Jag tar hellre en fiske weekend i katthammarsvik än att åka iväg på shopping weekend i new york. Jag tror att jag egentligen skulle blivit lesbisk eftersom jag inte alls beter mig som en vanlig tjej. Jag menar vem fan går på stan i mjukiskläder förutom jag? Jag måste fått nån gen som gör mig till den jag är. Sen anser jag att jag själv är mycket smartare än dom flesta tjejerna. Jag menar, börjar nån kaxa så lägger jag mig för att jag orkar inte "catfight". Jag pratar hellre ut om saker och argumenterar istället för att ge en annan en bitchslap liksom.. Jag tycker färgen rosa är fin, och jag är galen i leopard fläckar, men ändå så är jag med man än kvinna i mina ögon eftersom jag kan "killsnacket" bättre än "tjejsnacket". Dom flesta tjejer är blåsta i huvudet och så är det bara i mina ögon, jag kommer aldrig ändra på mig och det är svårt att formulera hur jag känner och tänker. Så när brudar börjar brusa upp sig och blir irriterade på mig så bryr jag mig inte, för i mina ögon kommer ni alltid vara underlägsna så det är inte ens värt att lägga ner tid på er. Jag tänker inte ens se åt personer som inte kan föra ett vettigt samtal utan att börja dra upp onödiga saker. Vill man inte samarbeta med mig, så tänker jag bara ignorera er tills ni är beredda att kunna föra ett klokt samtal. Så det så.

Deprimerad.

Nu har jag varit deprimerad i några dagar.. Varför undrar ni? Till och börja med så har jag varit deprimerad ett längre tag. små saker som jag skjutit undan istället för att konfrontera dom direkt. Jag har liksom inte vågat ta tag i sakerna för jag varit rädd för att gå ner mig. Jag har därför fortsätt som vanligt och skjutit undan allting till ett bättre tillfälle. Sen har jag jobbat ganska mycket och flyttat och fixat en jävla massa annat i mitt liv. Så fort jag försökt att reflektera och fundera på dom här små sakerna så har jag på börjat något projekt så jag inte skall tänka på det. I förra veckan var jag på militärutbildning, då blev det som vanligt en jävla massa slit och för lite uppskattning. Och jag behöver få höra åtminstone en gång att " fan vad bra du är" för att få upp livs glöden och fortsätta kämpa. Vi i koket går upp först, och lägger oss sist. Vi har mest jobb och får minst uppskattning. Vi får aldrig beröm för dom bra sakerna vi gör, utan får bara skäll för allt det dåliga. Dessutom är inte vi ansvariga för vissa saker, utan det är våran kokgruppchef! Skall dock inte klaga på henne för hon är underbar! Men ändå. Och direkt efter övningen hann jag inte få tänka klart, utan då var det bara iväg och supa skallen i bitar. Min valborg blev inte heller så som jag tänkt mig, då vänner sviker och folk förstör. Sedan så är det snart ett år sedan min farmor gick bort. Den enda familjemedlemmen som jag förlorat, så många tankar går kring det nu också. Sedan så är jag helt utpumpad! Jag känner ingen ork eller livsglädje alls längre. Jag sitter här ute i min jävla stuga dag ut och dag in och låtsas att jag mår så jävla bra bara för jag är rädd för att konfrontera mina svagheter. Jag har ständig huvudvärk och sover minst 12 timmar om dygnet. Jag är trött på att få vara ensam, jag är trött på alla falska idioter, jag är trött på att aldrig kunna säga NEJ, STOPP, DET RÄCKER! Jag försöker alltid vara en god människa och göra det bästa för alla andra, så jag glömmer bort mig själv. Och då går det helt enkelt överstyr. Nu tycker ni säkert också att jag är skit dryg och mongo som skriver ut detta, men ni ska bara veta hur jävla skönt det är att få skriva av mig så alla kan se det! Jag är kanske rädd för att konfrontera mig själv, men jag är inte rädd för att vara öppen och ärlig! Hade någon frågat mig idag: Hur mår du? Så hade jag ärligt svarat skit! Jag har inte skrattat eller ens försökt le på flera dagar nu, för jag orkar inte det. Jag vet dock att detta kommer gå över snart, för så pass känner jag mig själv. Största anledningen till att jag mår så här är för att jag helt enkelt är ensam. Jag får ingen kärlek från någon, för jag är rädd. Jag har varit utan kärlek och ömhet för länge nu, så jag vågar helt enkelt inte ta steget. Jag har även bestämt mig för att sluta dricka alkohol, då jag känner att jag har det så jävla mycket bättre utan skiten. Jag har roligare på fest nykter än onykter, jag är mer galen nykter än onykter! Jag är gladare nykter än onykter, så varför skall jag då förgifta min kropp med sånt skit? Jag ska börja ta hand om mig själv mera, röra på mig mer, sluta röka så småningom, äta bättre och sluta dricka cola nästan varje dag! Jag ska t.o.m börja äta frukost på morgonen. Jag tror för att jag skall kunna ta hand om alla andra så som jag vill så måste jag även ta hand om mig själv. Jag ska sluta umgås med folk som gör mig olycklig och tillbringa mer tid tillsammans med dom som jag älskar mer än mig själv. - MIN FAMILJ! Ett stort tack till min underbara mamma som alltid finns där för mig. Du finns alltid där för mig som ett stöd för mig. Och ett lika stort tack till min älskade syster som även är min bästa vän, min klippa i livet! En dag skall jag göra något riktigt stort för er, det lovar jag!