Deprimerad.

Nu har jag varit deprimerad i några dagar.. Varför undrar ni? Till och börja med så har jag varit deprimerad ett längre tag. små saker som jag skjutit undan istället för att konfrontera dom direkt. Jag har liksom inte vågat ta tag i sakerna för jag varit rädd för att gå ner mig. Jag har därför fortsätt som vanligt och skjutit undan allting till ett bättre tillfälle. Sen har jag jobbat ganska mycket och flyttat och fixat en jävla massa annat i mitt liv. Så fort jag försökt att reflektera och fundera på dom här små sakerna så har jag på börjat något projekt så jag inte skall tänka på det. I förra veckan var jag på militärutbildning, då blev det som vanligt en jävla massa slit och för lite uppskattning. Och jag behöver få höra åtminstone en gång att " fan vad bra du är" för att få upp livs glöden och fortsätta kämpa. Vi i koket går upp först, och lägger oss sist. Vi har mest jobb och får minst uppskattning. Vi får aldrig beröm för dom bra sakerna vi gör, utan får bara skäll för allt det dåliga. Dessutom är inte vi ansvariga för vissa saker, utan det är våran kokgruppchef! Skall dock inte klaga på henne för hon är underbar! Men ändå. Och direkt efter övningen hann jag inte få tänka klart, utan då var det bara iväg och supa skallen i bitar. Min valborg blev inte heller så som jag tänkt mig, då vänner sviker och folk förstör. Sedan så är det snart ett år sedan min farmor gick bort. Den enda familjemedlemmen som jag förlorat, så många tankar går kring det nu också. Sedan så är jag helt utpumpad! Jag känner ingen ork eller livsglädje alls längre. Jag sitter här ute i min jävla stuga dag ut och dag in och låtsas att jag mår så jävla bra bara för jag är rädd för att konfrontera mina svagheter. Jag har ständig huvudvärk och sover minst 12 timmar om dygnet. Jag är trött på att få vara ensam, jag är trött på alla falska idioter, jag är trött på att aldrig kunna säga NEJ, STOPP, DET RÄCKER! Jag försöker alltid vara en god människa och göra det bästa för alla andra, så jag glömmer bort mig själv. Och då går det helt enkelt överstyr. Nu tycker ni säkert också att jag är skit dryg och mongo som skriver ut detta, men ni ska bara veta hur jävla skönt det är att få skriva av mig så alla kan se det! Jag är kanske rädd för att konfrontera mig själv, men jag är inte rädd för att vara öppen och ärlig! Hade någon frågat mig idag: Hur mår du? Så hade jag ärligt svarat skit! Jag har inte skrattat eller ens försökt le på flera dagar nu, för jag orkar inte det. Jag vet dock att detta kommer gå över snart, för så pass känner jag mig själv. Största anledningen till att jag mår så här är för att jag helt enkelt är ensam. Jag får ingen kärlek från någon, för jag är rädd. Jag har varit utan kärlek och ömhet för länge nu, så jag vågar helt enkelt inte ta steget. Jag har även bestämt mig för att sluta dricka alkohol, då jag känner att jag har det så jävla mycket bättre utan skiten. Jag har roligare på fest nykter än onykter, jag är mer galen nykter än onykter! Jag är gladare nykter än onykter, så varför skall jag då förgifta min kropp med sånt skit? Jag ska börja ta hand om mig själv mera, röra på mig mer, sluta röka så småningom, äta bättre och sluta dricka cola nästan varje dag! Jag ska t.o.m börja äta frukost på morgonen. Jag tror för att jag skall kunna ta hand om alla andra så som jag vill så måste jag även ta hand om mig själv. Jag ska sluta umgås med folk som gör mig olycklig och tillbringa mer tid tillsammans med dom som jag älskar mer än mig själv. - MIN FAMILJ! Ett stort tack till min underbara mamma som alltid finns där för mig. Du finns alltid där för mig som ett stöd för mig. Och ett lika stort tack till min älskade syster som även är min bästa vän, min klippa i livet! En dag skall jag göra något riktigt stort för er, det lovar jag!