allt för länge sedan..

Var allt för länge sedan jag skrev här. Ingen jävel kommer att läsa denna ändå förutom du mamma då kanske. Varför? För ingen ser mig, ingen förstår, ingen vill höra. Jag mår så äckligt piss dåligt och ville bara skriva av mig lite. Egentligen har jag ett sjukt bra liv, verkligen, men jag är så jävla ledsen. Mina ätstörningar går bara utför och väger nu 60 kilo. Så lite har jag inte vägt sen mellanstadiet. Jag har inga bröst kvar, ingen röv, ingenting. Jag ser bara en skit ful kropp med för mycket fett överallt. Jag orkar inte göra mig fin längre, orkar inte träffa folk mer än nödvändigt på jobbet och hemma. Jag har världens bästa jobb som jag egentligen älskar, men jag känner mig som en zombie där. Jag går runt i mitt lilla hamsterhjul och låtsas vara glad för att inte sänka andra. Men sanningen är att så fort jag kommer hem så lägger jag mig i sängen och gråter. Jag vill inte göra något, inte vara glad, inte äta, inte sova, jag vill bara ligga här och hoppas att jag dör nån jävla gång. Jag hade ett bra liv, det hade jag, men allt ändrades drastiskt, då jag är för osäker. Osäker på allt. Jag är för snäll för mitt eget bästa. Ger med mig, låter andra köra med mig. Jag tror jag håller på att gå in i väggen. Jag vet för mycket skit för att kunna va lycklig. Jag blir behandlad som skit från alla möjliga håll, folk som inte ser mig. Jag har en stor hemlighet som jag bär med mig från förr, en sån hemsk hemlighet så jag endast berättat denna för en enda person på denna jord. Tyvärr så skulle jag aldrig gjort det då denne är en som behandlar mig hemskt. En sån som bara tar, men ger inget tillbaka, en som jag ger till, men tar ej emot detta. Jag orkar inte leva detta livet längre om det skall vara så här. Jag vill vara lycklig, glad, inte leva med dessa hemska jävla minnen. Alla dessa hemska människor som bara gör mig ont. Jag vill göra vad jag vill och känner för. Så fort jag tagit mitt körkort så försvinner jag. Ifrån denna ö, ifrån alla idioter som bara skadar. Ifrån detta jävla livet som jag inte förtjänar. Jag ska bort här ifrån, det ska jag. För jag behöver det för att kunna utvecklas och leva mitt liv som jag vill ha det. Lämna alla bakom mig, mitt liv jag en gång levde. Jag behöver hjälp.

dag 1.

Vikt: 67,4 humör: ganska okej glad, men lite seg i huvudet Igår innan jag somnade så tänkte jag: imorgon sa jag sluta vara emo och vara glad igen. Så vaknade och såg på gårdagens avsnitt av ink master där jag var med. Jag får ÄNTLIGEN visa upp min tattoo! Hittills så går dagen bra tror jag. Jag skall faktiskt äta idag och njuta av maten också. Tror jag skall börja stort och köpa en fet kebab rulle! Jag skall fan klara av detta och bli som vanligt igen, så är det bara! JAg skall komma över alla svåra hinder och vara den jag vill vara!

Ätstörning.

Japp så är det. Måste våga erkänna det för mig själv. Pratade nyss med syster och grät för första gången på riktigt länge. Jag sa att jag måste skaffa hjälp. Jag klarar inte ta mig igenom detta själv. Idag har jag ätit en hot fries på jobbet och mår riktigt illa. När syster sa: ska jag ta med mig raggmunkar och fläsk in till dig imorgon? (vilket är en av mina favorit rätter) så tänkte jag fy fan vad äckligt. Vart tog all lust och glädje vägen? Jag som varit så lycklig dom senaste åren. Jag ligger ensam i min stora säng varje kväll. Håller tv:n eller film på datan igång för jag inte vill känna mig ensam. Om det inte är något igång eller ingen är med mig så kan jag inte somna. Jag vaknar direkt efter jag somnat i panik och så fortsätter det tills jag sätter på tv:n. Därför kan jag inte sova, för jag känner mig ensam. Jag ligger och ser på mig själv i sängen och tänker: fy fan vad fet jag är och ful. Jag står framför spegeln och ser på mig själv hur ful och äcklig jag är. Jag vill inte längre ha på mig några kläder för allt ser jag tjock ut. Jag väger förvisso 10 kilo mindre än för ett år sedan, men jag tycker ändå jag är tjock. Jag har levt bakom en fasad allt för länge nu. Jag har lagt problemen på en för stor hög, för jag har inte känt att det har varit någon fara. Jag är trött på att vara rädd, att inte våga göra dom saker som JAG vill för jag är för rädd för vad andra skall tycka om mig. För jag är rädd för att bli helt ensam. Jag vågar inte flytta härifrån, för då skulle jag bli själv, fast jag egentligen vill det. Jag har haft ätstörningar en längre tid, men inte sagt det till någon fören nu. Då jag känner att jag inte orkar längre. Det börjar gå över styr. Jag blir äcklad av mig själv varje gång jag äter och tänker alltid på mitt problem. Jag kan knappt äta inför andra (endast vissa) för jag tror folk ska tycka jag är äcklig när jag äter. Jag vill inte vara så här längre och därför skall jag nu söka hjälp. Jag har ingen glädje kvar. Jag som älskade gå till jobbet och jobba. Nu känns det som jag går dit för att undvika mig själv och mina tankar. Jag känner ingen lust till att vara glad och pigg längre alls. Därför skall jag ta tag i detta nu. Jag ska bli lycklig.

Jag hatar dig så mycket så jag börjar hata mig själv igen. Jag ser allt fett komma fram, all fulhet, all äcklighet, allt hat mot mig själv kommer tillbaka. Det där fejkade leendet och nervösa skrattet. Den där iskalla känslan inombords. Känslan av hoppet försvinna. Viljan att ta till flaskan. Men nej, aldrig igen! Jag vägrar! Jag har kommit för långt för att låta mig bli nerslagen igen. ALDRIG IGEN SKALL NÅGON FÅ SÄNKA MIG! Jag är den jag är, mig själv som jag älskar mest av allt på jorden! Jag VÄGRAR fälla flera tårar för idioter. Det finns inga garantier för att detta liv är enkelt, men när man väl nått toppen så vägrar man släppa taget igen! Jag är för stark för detta och förtjänar inte att må skit pga andra. Jag är mig själv, den personen som jag vill vara. Jag har massa tatueringar, piercingar, gillar hårdrock, rockabilly och jag är mig själv! Den jag ALLTID velat vara men inte vågat. Så jag skiter nu fullständigt i vem ni tycker jag borde vara. Så länge jag är nöjd med mig själv så skall ni fullständigt skita i vem jag är!

I was born this way.

I'm beautiful in my way, cuz' god makes no mistakes, I WAS BORN THIS WAY! Jag är den jag alltid velat vara, men inte fören nu vågar jag vara mig mig mig på riiiiktigt! Fasaden är borta! Inga fler lögner för att få bli omtyckt! Tycker du inte om mig, fine bryr jag mig? NÄ! Jag är den jag är, den jag vill, precis som alla andra så fuck off alla som sparkat på mig! Se på mig, jag älskar mig själv och hela livet, vad gör ni? Ja dom flesta lever på soc och är så äckligt deprimerade för dom fick ett jävla skit liv! Jag tycker inte synd om er. Så tack Madde, tack som fan för du gjorde dig själv till den fantastiska människa du är idag! Jag älskar dig! PUSS /din madde

Det här är jag!

Jag heter Madde. Jag är 20 år. Jag bor på Gotland. Jag har precis kommit ur mitt skal. Jag är en sån sjukt jävla underbart fin människa så nu ska jag förklara hur. Jag mådde bajs. Jag söp så in i helvete! Minst 2 gånger i veckan. Jag testade på knark och mådde mera bajs. Jag hatade mitt utseende så jag skar mig själv. Jag hade dåligt självförtroende så jag hade sex med massvis med killar för att få bli bekräftad. Jag levde för stunden men mådde sedan bajs. Jag såg ut som alla andra. Blond, urringad tröja, tajta jeans och alldeles för mycket smink. Jag insåg vart jag var på väg och sen började min läkningsprocess. Sakta men säkert vågade jag visa min själv, men samtidigt höll något mig tillbaka. Jag blev hel, men då hade jag även blivit tjock. Så jag slöt med mina behov och mina måsten, jag slöt med mitt kontroll över mig själv och släppte lite på tyglarna, lät mig sväva fritt ett tag. Jag slöt med alla dumheter, t.o.m blev nykterist. Sen rasade jag ner i vikt. Jag har blivit min egen. Min egna lilla fantastiska person som jag värdesätter högst. Och jag anser ännu inte att jag är snyggast i världen, men vem fan är det? Jag har världens finaste, bästa jobb. Jag har världens bästa vänner och familj! Och jag är världens lyckligaste tjej. Därför är jag så jävla underbar, för jag klarade mig genom livet som mig själv. Tack för mig, hej!

Varför depp?

Varför är jag så äckligt deprimerad nu för tiden? Jo nu ska ni få höra! Först och främst så är det ett år sedan jag genomgick farmors död. Begravning osv, och det är mycket som får mig att påminna om henne. Hon betydde så otroligt mycket för mig! Jag har inga vänner kvar, då min bästa vän flyttar utomlands om några dagar, och min andra blivit tillsammans med sin gamla pojkvän igen. Så jag har ingen att kunna umgås med på mina lediga dagar. Samtidigt så är min familj så sjukt självupptagna och blåögda så jag känner mig helt utlämnad. Den enda som jag kan prata med är min syster, som bor flera mil ifrån mig. Min bror har för nån vecka sen separerat med sin tjej som har varit tillsammans med i 9 år. Jag har bott hemma hos dom, och han har nu träffat en ny, vilket jag inte är beredd på, eftersom dom fortfarande i mina ögon är tillsammans. Bara tanken på att jag aldrig mer kommer spela kort med dom på lördagskvällarna och att jag aldrig mer kommer kunna komma hem till dom utan till henne är skrämmande. Det går för fort för mig och alla andra! Jag har kommit till en punkt där jag känner att ingenting jag gör blir rätt! Jag kämpar så gott det går, men alla blir bara arga på mig för jag försöker, så det påverkar mig något otroligt. Sen när den äckligaste personen på denna jord hörde av sig till mig igår så blev inte saken direkt bättre. Han lurade mig något fruktansvärt! Han var världens finaste och bästa, som t.o.m skickade blommor till mig och gav mig en sån uppskattning och lycka som jag aldrig fått förut. Men sedan högg han mig i ryggen så brutalt och blev tillsammans med en 30 - 40 årig mamma! Efter det så hade jag bara känt att jag inte vill ha något med någon att göra, för alla killar är svin! Idioter i mina ögon. Och det kommer krävas mycket innan jag får upp ögonen för en annan igen. Jag har blivit så brutalt sårad så många gånger, så jag kan inte längre räkna hur många gånger. Just nu så känner jag att det enda stället där jag kan vara den jag är, få vara glad det är på mitt fina jobb. Där kan jag bara släppa allt och fokusera och vara glad! Jag är så fruktansvärt tacksam över mitt jobb, så jag vill aldrig lämna det! Idag är jag ledig, vilket min bror inte visste, så han antog att jag skulle jobba och ska se på film här med "den nya" och jag vill inte vara med. Jag vill inte se på, inte än! Jag är inte redo för att ta emot detta som håller på att ske! Det blir för mycket för mig samtidigt, saker som jag lägger på en hög och väntar ut tills allt skit kommer på samma gång så jag går ner mig totalt! MEN! Jag mår jävligt bra trots allt detta. För jag har ännu ett fint liv. Det kunde vara så jävla mycket bättre, men det kunde också varit mycket mycket värre! Jag ska inte klaga på det lilla som jag har, men det är skönt att kunna skriva av sig allt man känner. För kanske någon läser detta i alla fall och försöker förstå mig bättre. För detta är saker jag inte kan säga till min familj, för dom hade inte ens lyssnat på hälften av vad jag har att säga. Till sist så vill jag tacka den finaste personen av dom alla. Min syster, för hon kommer alltid finnas där för mig oavsett vad. Hon ställer alltid upp på mig och betyder otroligt mycket för mig. Tack för att just DU är min syster Jenny. <3